Jag började springa redan för flera år sedan. Det var så länge sedan nu, jag minns inte när. Men sedan dess jag började, så harjag har jag bara sprungit och sprungit. Jag har bara låtit benen snurra, de har gått av sig själva. Likt en kula som rullar nedför ett stup. Jag har liksom inte vågat sakta ner. Jag har inte ens vågat tänka tanken. Rädslan över att bli omsprungen har varit, och är än idag, för stor. Men plötsligt, mot min vilja, så kommer det, på något märkligt sätt ikapp mig. Det kryper sig in på mitt bara skinn. Knottrar min bleka hud och vänder min mage ut och in. Jag som trodde jag var så mycket snabbare. Att mina ben var starkare. Fastän jag försöker öka farten så kommer jag inte framåt. Jag kämpar för mitt liv, tar i allt vad jag kan. Men jag sjunker bara längre ner. Som om jag sprang i lera som drog ner mina fötter ner under marken. Jag tar i mer än någonsin, mer än vad jag egentligen orkar. Men till ingen nytta. Jag är redan omsprungen. Och jag måste öka farten.